Som barn har de flesta idoler. Oftast verkliga personer som idrottare, skådespelare eller artister, men det kan även vara fiktiva personer. Min lillasyster var till exempel förälskad i McGyver medan jag själv föll för Casper i mänsklig form. När vi blir äldre känns det som att denna idoldyrkan mer och mer försvinner och man ser istället upp till människor i sin närhet eller individer som uppnått saker inom ens favoritintresse eller bransch. Men plötsligt så händer det. Du ser en film eller spelar ett spel där en fantastisk karaktär dyker upp och skickar dig raka vägen till sjunde himmelen. Två sådana förälskelser har drabbat mig och vägrar släppa taget; Spike och Alistair. Nedan följer ett försök till att beskriva vad och varför jag känner för dessa fiktiva personer, förhoppningsvis utan att låta helt sinnesrubbad.
(Spoilervarning!)
Spike
(Buffy – The Vampire Slayer & Angel)
När Spike dök upp i andra säsongen av Buffy – The Vampire Slayer föll jag direkt. Han var britt, vampyr och hade en skönt rebellisk attityd med humor. En riktig badass, helt enkelt. Men en badass med en mjukare sida inom sig, en sida man fick se redan i hans första säsong då hans kärlek till Drusilla överskuggade viljan att utföra onda handlingar. Denna kärlek märktes även då han återvände till Sunnydale (någon säsong senare) i onyktert tillstånd och med ett krossat hjärta. Ännu senare i serien blev Spike förälskad i Buffy och efter många känslostormar upp och ner beslutade han sig för att skaffa en själ för att vara henne värdig.
Till skillnad mot Angel, vars själ förbannades honom, går Spike frivilligt igenom ett antal prövningar med vetskapen att han kommer, i klara ord, må helt jävla pissdåligt. Med en själ blir alla de där dussin-måltiderna (eller “walking Happy Meals” som han kallar oss människor) plötsligt något som tynger samvetet.
Spike vill så gärna vara den största boven som skådats men misslyckas så många gånger att man börjar tycka synd om honom och delvis heja på honom. Han visar gång på gång att han är en romantiker som gör vad som helst för den han älskar och när han får sin själ ändras inte hans personlighet (jämfört med Angel, som blir den psykopatiska Angelus) utan han är fortfarande rolig och med attityd. Dessa egenskaper gör att han erhållit en speciell plats i mitt hjärta, sedan flera år tillbaka.
Alistair
(Dragon Age – Origins)
”Maker’s breath, but you’re beautiful” säger Alistair och jag smälter ner till en pöl i soffan. Dragon Age var inte bara spelet som återuppväckte mitt spelintresse, det var också spelet som gav mig min största fiktiva förälskelse. Alistair är inte särskilt snygg, han är trots allt en figur gjord av pixlar och således är hans anlete och rörelsemönster något begränsat, men han är oerhört charmig. Första gången jag mötte honom i spelet gav han mig ett leende på läpparna, det första leende av många. Han har en ganska torr och sarkastisk humor som jag uppskattar. Dessutom är han, precis som Spike, en romantiker och det är väl det enda de två har gemensamt. Många jag pratat med tycker att Alistair är mesig och gnällig. När jag tänker på de orden kopplar jag de samman med Imoen från Baldur’s gate och jag tycker absolut inte att Alistair är så enerverande. Han beklagar sig över att ha förlorat en förebild till honom, det kallas sorgearbete!
Att interagera med en förälskelse är en stark upplevelse, speciellt i RPG:n där man i stor utsträckning kan utgå från sig själv i sina val och konversationer, och kanske är det därför min kärlek till Alistair är så stor. Det känns som att vi upplevt saker tillsammans under en lång tid och precis som i verkligheten kan man se tillbaks på hur det var i början när vi först träffades och hur vi lärde känna varandra. Det är vemodigt, för även om jag fortfarande får tårar i ögonen och ler med hela ansiktet när jag återvänder i konversationer med Alistair, blir det aldrig ”första gången” igen. Det finns dock ett moment med Alistair jag aldrig vill återvända till; mitt val att övertyga honom att ha sex med Morrigan (som var min bästa vän) för att försäkra vår överlevnad. Det gjorde ont i hjärtat och jag skrek till min (oerhört förstående) sambo ”Varför i helvete ser han så nöjd ut?!” precis innan lampan släcktes i deras sexscen.
Ouch.
2doctors1tardis 